Anonymus

Du bara dök upp där på grönalund efter ett helt år utan att behöva skåda dina fina ansiktsdrag. Du bara satt där på bänken och gav mig samma sorgsna blick du alltid ger, den där blicken som bara skriker "jag saknar dig" fast jag vet att du egentligen inte gör det. Den där blicken som varade i en sekund och fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, tills jag snabbt vände bort den och låtsades att jag inte såg dig. Du är så himla svår att läsa av, jag vet aldrig om du spelar. Om den där blicken är falsk. Och visst är det väl det som gör dig så pass intressant, det är väl därför jag föll för dig från första början, den där kalla aprilnatten för två år sedan.

Varför var jag så illa tvungen att falla för dig? Jag och min nuvarande pojkvän har varit tillsammans i snart nio månader, i NIO månader har jag lyckats koppla bort dig från mitt liv. Jag har blivit kär på nytt, och visst älskar jag honom mest i hela världen, men ända sedan i fredags har du varit allt jag kunnat tänka på. Allt jag vill är att prata med dig, röra dig igen, höra din röst. Du får mig att tvivla på mitt så stabila förhållande, och det gör mig så himla förvirrad. För vad skulle hända om jag gjorde slut med min fina pojkvän som faktiskt skulle göra allt för mig? Som har vettiga betyg, är stabil, en hejare på fotboll samt ser bra ut? Skulle jag satsa på dig då? Du som röker på varje helg, du som bara är ute efter ett ligg, du som ljuger med jämna mellanrum? Skulle jag ge upp min trygghet för detta? Svar ja. Kärlek är så jävla starkt, och jag önskar verkligen att jag kunde styra över mina känslor. Men det kan jag inte, och det gör mig så jävla förbannad.

Jag mår dåligt av bara tanken av att göra slut med min pojkvän. Det skulle jag inte ha modet till att göra. Han är en trygghet jag så länge har haft vid min sida, men är det verkligen så jag vill ha det? Hur ska jag veta att jag fortfarande är kär i honom? Hur skulle han ta det hela? Att se honom gråta skulle få mitt hjärta att brista. Det är något jag inte vill vara med om.

Allt är ditt fel, att jag ens tänker tanken på att göra slut är så jävla fel. Jag bokstavligen hatar att jag älskar dig.

Kommer du ihåg när du frågade om jag ville bli tillsammans med dig, den första april 2010?

Det du inte visste var att jag egentligen ville.

Kommer du ihåg när du sa att vi bara borde vara vänner?

Det du inte visste var att jag inte gick till skolan den dagen.

Kommer du ihåg när du gjorde slut med ditt ex?

Det du inte visste var att jag grät glädjetårar och dansade runt i minst en timma.

Kommer du ihåg första gången vi sågs efter detta, på kananbadet?

Det du inte visste var att jag aldrig skulle åkt innan jag fick reda på att du var där.

Kommer du ihåg när du flyttade?

Det du inte visste var att jag aldrig känt en sådan lättnad över att aldrig se dig igen.

Det du inte visste var att jag grät mig till sömns den natten.

Där stod jag, packad som ett svin inne på en toalett på någon fest någonstans. Där stod jag när du ringde. Det var dolt nummer, och av rädsla att det skulle vara mina föräldrar gick jag in på den tysta, ensamma toaletten för att svara. Men det var inte min mammas röst, det var din. "Tja, det är *******"

Du kommer aldrig nånsin få reda på alla dessa texter, alla drömmar, alla tårar, all tankemöda. Du kommer aldrig få reda på hur du med året lyckats bryta ner mig bit för bit. Det är under min värdighet.

Så *******, nu händer det - jag tar steget. Att säga nej istället för ja... nu händer det.

Min alla hjärtans dag ska spenderas i en lägenhet på söder med pojken jag varit helt såld på i snart ett års tid, egentligen är beslutet inte riktigt klokt men jag kan inte komma på ett finare sätt att fira denna dag på...

"vi ses, asså, om du vill..." var dom orden du sa när vi skildes åt i lördags, varför håller du aldrig vad du säger? Varför ska det behöva gå så långt att jag drömmer om att jag får ett "hej" i min smsinkorg och kort därefter vaknar i glädjetårar? Hur kommer det sig att jag gråter just nu?

Tågresan var fylld av ånger, magont, blandade känslor. Jag var nära på att hoppa av och vända, det var en sån obeskrivligt äcklig känsla i hela magen inklusive bröstkorgen som gjorde så ont. Precis som förr. Och det blev bara värre och värre, men jag fortsatte. Det här var något jag bara var tvungen att genomföra.

Jag såg honom komma gående, precis som förr, och smärtan släppte. Innan jag visste ordet av satt jag i hans säng, kollade på film, åt glass, pussades, skrattade, fick massage medan han gjorde klart för mig hur fin jag var. I timmar sysselsatte vi oss med detta, tills det var dags för mig att vända hemåt. Där gick vi på dom kalla isgatorna, jag med en av hans skinnhanskar om ena handen, hans varma hand knuten om den andra. Vi skiljdes åt med en kyss, jag klev på bussen med ett leende på läpparna. Precis som förr. Jag har nog aldrig tidigare varit så lycklig - samtidigt aldrig känt en sån ånger...

Det här händer ju inte.

Han ignorerade mig till en början, men när alkoholen började verka i ungdomarnas små kroppar blev stämningen annorlunda. Vi satt vid samma bord, utan att säga ett ord till varandra, när han plötsligt kollade in i mina ögon. Blicken var djup. Jag frågade vad det var, men fick inget svar. Bara samma intensiva blick, rakt i mina ögon. Han började le och gick sedan där ifrån.

Flickan som tog min plats i hans smsinkorg månaden efter mig var också där. Hon hade blivit speciellt inbjuden av just honom, vilket resulterade lite förhoppningar för henne. När jag sedan såg dessa två ligga i samma säng och prata, pojken halvt deckad, flickan klarnykter, brast det. Tårarna rann som aldrig förr.

Jag trodde att jag kommit över honom, jag trodde att jag aldrig mer skulle fälla en tår för honom, jag trodde att det runnit ut i sanden med tiden som gått, det var ju snart ett år sedan. Allt detta var det jag trodde - ända tills igår.

Jag grät mig till söms den natten.

När jag sedan hörde det där facebookmeddelandet, det där meddelandet jag väntat på i snart ett år, rös jag till. Hans namn stod där, han skrev hej. Fällde en tår igen innan jag svarade.

Ikväll åker jag hem till den här pojken för att kolla på en film, jag åker samma väg som jag gjorde för ett år sedan, jag möter honom på samma busshållplats som jag gjorde för ett år sedan, jag lägger mig i samma säng som jag gjorde för ett år sedan. Egentligen vet jag inte varför jag gör det här, pojken har krossat alldeles för många hjärtan under sin tid. Men om jag inte tar den här chansen kommer jag ångra mig för all framtid.

******* - varför gör du så här mot mig...

- Varför? :o

- Så jag kan visa tomten vad jag önskar mig i julklapp...

Jag kan tycka att kärlek inte är värt det, för hur länge man än har den besvarad, blir det ungefär en dubbel depressionsperiod. Det sägs att man aldrig ska ångra något som fått en att le, men låt mig lägga till en mening på det ordspråket. "Ånga aldrig något som fått dig att le, så länge det inte orsakat mer tårar än skratt"

Jag dissar kärlek.

Hur som helst. Min första kärlek var hyfsat speciell, jag är fortfarande osäker på om pojken som sa att han älskade mig ljög eller inte. Om han tvingade fram tårar, om han låtsades vara berörd när vi bråkade. Den här pojken fortsatte ringa mig trots att vi inte hade något alls att prata om. Den här pojken berättade hur mycket han tyckte om mig medan han satt på min rumpa och masserade min rygg. Den tjugonde mars fick den här pojken mitt nummer och den 20 april gick han tillbaka till sitt ex bara sådär, helt utan förvarning.

Efter detta har jag fått reda på så mycket från till exempel hans ex, om hur bra han var på att ljuga. Jag fick reda på hur många personer han spelat samma spel med, hur många han sagt att han varit kär i. Den här pojken visste hur man skulle få en tjej att falla, han visste spelreglerna. Jag har inte sagt ett ord till honom sedan den 20 april, jag har heller inte låtsas bry mig. Han vet inte att allt alltid har kretsat runt honom och jag sitter fortfarande och kollar på när han krossar hjärta efter hjärta.

Hur som helst. Om mig? Min livssituation vet väl ingen om bättre än mig. Det är sällan jag får sammanfatta det hela i en text, men jag ska försöka så gott jag kan.

Jag är en väldigt känslig människa, överanalyserar alltid allting. Tar allt personligt, även fast personen bara skämtar.

Ända från att jag föddes tills att jag gick i femman-sexan har jag varit "tjejen i bakgrunden vars röst man aldrig hört" - det är sant. Jag var tjejen med glasögon som inte sminkade sig och aldrig använde BH, lät mamma köpa alla mina kläder och lyssnade inte på vad andra sa om mig. Egentligen kan jag inte säga hur mina tankebanor gick då, hela den tiden har blivit till en enda stor minneslucka. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde på helgerna medan alla andra gick på discon, jag kommer inte ihåg hur jag tänkte. Allt jag kommer ihåg var att jag skulle byta skola till sexan, och med det förändras.

Sommarlovet till sexan färgade jag håret mörkt, jag skaffade linser, jag började sminka mig, brydde mig mer om kläder och började använda BH. Blygheten satt dock kvar.

Vem hade kunnat tro att just den här tjejen skulle klassas som skolans snyggaste bara ett par år senare? Tjejen som inte missar en enda fest med ett gigantiskt kontaktnät och killar som lägger till en på facebook från ingenstans? Jag må vara mer populär än vad jag var då, men jag har fortfarande samma osäkerhet kvar. Mitt självförtroende ligger på 0. Dock försöker jag bearbeta detta för varje dag som går, det är till exempel stor skillnad för ett halvår sedan jämfört vad det är nu. Det är alltså på bättringsvägen.

Bitchighet är det värsta jag vet, jag klarar inte av att vara bitchig. Sånt är bara onödigt, det är ingen som vinner på det i slutändan. Det sorgliga är att detta är en del av min vardag. Jag och mina tjejkompisar känner varandra allt för väl och tar varandra för givet, så det är okej att vara bitchig och på dåligt humör dagarna ut. Vill inte peka ut någon här, men detta är nog det jag lider av mest just nu.

Förlåt för att jag råkade skriva en hel bok, jag avrundar här fastän det finns tusen saker till att nämna. Over and out!