Håll mig hårt eller släpp mig helt, jag diggar inte mellanting...
- *****! Skicka en bild på dig fort!
- Varför? :o
- Så jag kan visa tomten vad jag önskar mig i julklapp...
Dag 04 – Vad är kärlek?
Kärlek är när man får den där känslan i magen. När man inte kan sluta tänka på personen. När man inte kan kontrollera sina mungipors väg uppåt, när man bara vill vara med personen hela tiden. Kärlek är en övernaturlig dragningskraft som i slutändan oftast blir till tårar. Obesvarad kärlek kan toppa listan som mest psykiskt påfrestande.
Jag kan tycka att kärlek inte är värt det, för hur länge man än har den besvarad, blir det ungefär en dubbel depressionsperiod. Det sägs att man aldrig ska ångra något som fått en att le, men låt mig lägga till en mening på det ordspråket. "Ånga aldrig något som fått dig att le, så länge det inte orsakat mer tårar än skratt"
Jag dissar kärlek.
Dag 03 – Mina föräldrar
Det bästa stället jag vet är mitt rum. Där kan jag bara ligga och stirra upp i taket, sitta inne på facebook eller spela piano. Där slipper jag ha prestationsångest, tänka på vad andra tänker, där slipper jag vara snygg, jag slipper ta beslut och välja mellan saker.
När jag blir för nervös inför nånting eller när jag helt enkelt inte har orken till att anstränga mig för att vara social mot andra människor stänger jag in mig på mitt rum, sådana attacker kan jag få plötsligt. Då brukar det oftast låta "jag orkar inte träffas, hejdå!" och så tar jag fram pianot och rensar huvudet lite grann. Älskvärt, det där.
Dag 02 – Min första kärlek
Hur som helst. Min första kärlek var hyfsat speciell, jag är fortfarande osäker på om pojken som sa att han älskade mig ljög eller inte. Om han tvingade fram tårar, om han låtsades vara berörd när vi bråkade. Den här pojken fortsatte ringa mig trots att vi inte hade något alls att prata om. Den här pojken berättade hur mycket han tyckte om mig medan han satt på min rumpa och masserade min rygg. Den tjugonde mars fick den här pojken mitt nummer och den 20 april gick han tillbaka till sitt ex bara sådär, helt utan förvarning.
Efter detta har jag fått reda på så mycket från till exempel hans ex, om hur bra han var på att ljuga. Jag fick reda på hur många personer han spelat samma spel med, hur många han sagt att han varit kär i. Den här pojken visste hur man skulle få en tjej att falla, han visste spelreglerna. Jag har inte sagt ett ord till honom sedan den 20 april, jag har heller inte låtsas bry mig. Han vet inte att allt alltid har kretsat runt honom och jag sitter fortfarande och kollar på när han krossar hjärta efter hjärta.
Dag 01 – Om mig
Jag känner på mig att det här kommer att bli alldeles för långt...
Hur som helst. Om mig? Min livssituation vet väl ingen om bättre än mig. Det är sällan jag får sammanfatta det hela i en text, men jag ska försöka så gott jag kan.
Jag är en väldigt känslig människa, överanalyserar alltid allting. Tar allt personligt, även fast personen bara skämtar.
Ända från att jag föddes tills att jag gick i femman-sexan har jag varit "tjejen i bakgrunden vars röst man aldrig hört" - det är sant. Jag var tjejen med glasögon som inte sminkade sig och aldrig använde BH, lät mamma köpa alla mina kläder och lyssnade inte på vad andra sa om mig. Egentligen kan jag inte säga hur mina tankebanor gick då, hela den tiden har blivit till en enda stor minneslucka. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde på helgerna medan alla andra gick på discon, jag kommer inte ihåg hur jag tänkte. Allt jag kommer ihåg var att jag skulle byta skola till sexan, och med det förändras.
Sommarlovet till sexan färgade jag håret mörkt, jag skaffade linser, jag började sminka mig, brydde mig mer om kläder och började använda BH. Blygheten satt dock kvar.
Vem hade kunnat tro att just den här tjejen skulle klassas som skolans snyggaste bara ett par år senare? Tjejen som inte missar en enda fest med ett gigantiskt kontaktnät och killar som lägger till en på facebook från ingenstans? Jag må vara mer populär än vad jag var då, men jag har fortfarande samma osäkerhet kvar. Mitt självförtroende ligger på 0. Dock försöker jag bearbeta detta för varje dag som går, det är till exempel stor skillnad för ett halvår sedan jämfört vad det är nu. Det är alltså på bättringsvägen.
Bitchighet är det värsta jag vet, jag klarar inte av att vara bitchig. Sånt är bara onödigt, det är ingen som vinner på det i slutändan. Det sorgliga är att detta är en del av min vardag. Jag och mina tjejkompisar känner varandra allt för väl och tar varandra för givet, så det är okej att vara bitchig och på dåligt humör dagarna ut. Vill inte peka ut någon här, men detta är nog det jag lider av mest just nu.
Förlåt för att jag råkade skriva en hel bok, jag avrundar här fastän det finns tusen saker till att nämna. Over and out!
Har inte lust att skriva detta offentligt, anonym blogg for the win!
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad är kärlek?
Dag 05 – Min bästa vän
Dag 06 – Mina syskon
Dag 07 – I min handväska
Dag 08 – Den här veckan
Dag 09 – Min första kyss
Dag 10 – Detta ångrar jag
Dag 11 – Den här månaden
Dag 12 – Det här får mig att gråta
Dag 13 – Det här saknar jag
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad är kärlek?
Dag 05 – Min bästa vän
Dag 06 – Mina syskon
Dag 07 – I min handväska
Dag 08 – Den här veckan
Dag 09 – Min första kyss
Dag 10 – Detta ångrar jag
Dag 11 – Den här månaden
Dag 12 – Det här får mig att gråta
Dag 13 – Det här saknar jag
Breaking free
Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här. Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är. Och om jag behöver förklara den skugga som vilar i tiden, förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär. Men jag vet att jag döljer en sanning; att väntan inte leder någonstans. Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.
Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag försöker att strida mot känslan, men den är rädd och den spelar ett spel nu. Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur. Men jag vet att jag döljer en sanning; att väntan inte leder nånstans. Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans.
Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag försöker att strida mot känslan, men den är rädd och den spelar ett spel nu. Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur. Men jag vet att jag döljer en sanning; att väntan inte leder nånstans. Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans.
Jag vet vad som måste göras, ändå ligger du kvar här. Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals. Jag vill inte spara min längtan, jag har tänkt men aldrig fått tala, så feg att jag viskar. Du hör säkert ingenting alls. Men jag vet att jag döljer en sanning; att väntan inte leder nånstans. Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.
Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
Rädslan går över men oron stannar kvar
