Anonymus

"vi ses, asså, om du vill..." var dom orden du sa när vi skildes åt i lördags, varför håller du aldrig vad du säger? Varför ska det behöva gå så långt att jag drömmer om att jag får ett "hej" i min smsinkorg och kort därefter vaknar i glädjetårar? Hur kommer det sig att jag gråter just nu?

Tågresan var fylld av ånger, magont, blandade känslor. Jag var nära på att hoppa av och vända, det var en sån obeskrivligt äcklig känsla i hela magen inklusive bröstkorgen som gjorde så ont. Precis som förr. Och det blev bara värre och värre, men jag fortsatte. Det här var något jag bara var tvungen att genomföra.

Jag såg honom komma gående, precis som förr, och smärtan släppte. Innan jag visste ordet av satt jag i hans säng, kollade på film, åt glass, pussades, skrattade, fick massage medan han gjorde klart för mig hur fin jag var. I timmar sysselsatte vi oss med detta, tills det var dags för mig att vända hemåt. Där gick vi på dom kalla isgatorna, jag med en av hans skinnhanskar om ena handen, hans varma hand knuten om den andra. Vi skiljdes åt med en kyss, jag klev på bussen med ett leende på läpparna. Precis som förr. Jag har nog aldrig tidigare varit så lycklig - samtidigt aldrig känt en sån ånger...

Det här händer ju inte.

Han ignorerade mig till en början, men när alkoholen började verka i ungdomarnas små kroppar blev stämningen annorlunda. Vi satt vid samma bord, utan att säga ett ord till varandra, när han plötsligt kollade in i mina ögon. Blicken var djup. Jag frågade vad det var, men fick inget svar. Bara samma intensiva blick, rakt i mina ögon. Han började le och gick sedan där ifrån.

Flickan som tog min plats i hans smsinkorg månaden efter mig var också där. Hon hade blivit speciellt inbjuden av just honom, vilket resulterade lite förhoppningar för henne. När jag sedan såg dessa två ligga i samma säng och prata, pojken halvt deckad, flickan klarnykter, brast det. Tårarna rann som aldrig förr.

Jag trodde att jag kommit över honom, jag trodde att jag aldrig mer skulle fälla en tår för honom, jag trodde att det runnit ut i sanden med tiden som gått, det var ju snart ett år sedan. Allt detta var det jag trodde - ända tills igår.

Jag grät mig till söms den natten.

När jag sedan hörde det där facebookmeddelandet, det där meddelandet jag väntat på i snart ett år, rös jag till. Hans namn stod där, han skrev hej. Fällde en tår igen innan jag svarade.

Ikväll åker jag hem till den här pojken för att kolla på en film, jag åker samma väg som jag gjorde för ett år sedan, jag möter honom på samma busshållplats som jag gjorde för ett år sedan, jag lägger mig i samma säng som jag gjorde för ett år sedan. Egentligen vet jag inte varför jag gör det här, pojken har krossat alldeles för många hjärtan under sin tid. Men om jag inte tar den här chansen kommer jag ångra mig för all framtid.

******* - varför gör du så här mot mig...